LillaSkrivaren

Hej ♥
Här kommer en text (novell?) som jag skrev för ungefär två månader sedan. Jag borde antagligen gjort styckeindelning i den men nu blev det inte så ^^ Kopieringsförbud gäller på texten.


Att älskas för alltid

Steg närmade sig. Det var hon, jag visste att det var hon. Jag vände mig om och gick djupare in i gränden. En blinkande lyktstolpe var allt som lyste upp den kalla natten. Jag backade så att jag stod endast någon decimeter ifrån tegelväggen. Hennes fotsteg saktades ner och jag kunde urskilja en skugga som trädde fram ur mörkret. Plötsligt stod hon där, Josefin. Hon hade bett mig att vi skulle träffas men jag hade misstänkt att hon skulle backa ur. Detta var inget beslut man tog på fem minuter. Hon höjde sin blick och våra blickar möttes. Hon hade fortfarande chansen att vända och springa därifrån. Det gjorde hon inte, istället log hon mot mig och gick närmare. Jag lämnade tegelväggen och mötte henne. Hennes leende var kvar och fick mig att känna trygghet. Hela hon utstrålade trygghet, inte nervositet som jag hade trott.
”Är du säker att detta är vad du vill?” Jag strök en lock från hennes ansikte och försökte betrakta ifall det hade blivit någon förändring i henne uttryck. Fortfarande trygghet.
”Jag har aldrig varit mer säker.” Hennes ögon tindrade av lycka. Jag kunde inte förstå hur hon kunde vara lycklig i denna stund. Hon skulle strax ge upp sin själ och allt hon kämpat för.
”Om du gör detta så finns det ingen återvändo. Du kommer att leva med denna börda för alltid. Det går inte att ångra sig…” Jag kände hur osäkerheten välde upp i mig.
”… Jag vill vara med dig, för alltid. Priset är obetydligt” Hon avbröt mig och hennes ansiktsuttryck var fortfarande detsamma. Jag ville vara med henne för alltid. Frågan var bara, var jag villig att låta henne betala detta pris? Var jag villig att låta henne ge upp sitt liv. Jag var tvungen att visa henne en sista gång vad hon skulle bli om detta var hennes beslut. Jag var tvungen att visa henne vilket monster hon skulle bli. Jag stirrade in i hennes blick med tomma ögon. Jag kände hur mitt rätta jag tog form. Min hud bleknade, mina ögon mörknade och mina tänder växte. De växte fram till de huggtänder de skulle bli. Nu först såg jag förändring i hennes uttryck, hennes blick spärrades upp på mig. Hon hade sett mig såhär förut, men hon skulle troligtvis aldrig vänja sig vid det. Detta räckte inte, jag var tvungen att visa henne ännu tydligare vad jag var. Jag tog ett fast grepp runt hennes överarmar, lyfte upp henne och tryckte henne mot väggen. Jag tog inte i med min fulla kraft, det hade krossat henne, men jag tog i tillräckligt. Jag såg smärta utspela sig i hennes ansikte. Nu utstrålade hon en ny känsla, rädsla, fruktan, hjälplöshet. Det var rätt känsla. Nu såg hon vad jag verkligen var. Hennes blick sökte över mitt ansikte, väntade och hoppades på att jag skulle lossa mitt grepp om henne och be om ursäkt. När jag inte gjorde detta utan bara tajtade mitt grepp såg jag hur rädslan växte ytterliggare i henne. Detta var bra. Egentligen inte, inte för min del. För min del skulle jag bara ha förvandlat henne så vi kunde ha levt ihop i alla våra dagar. Det hade varit enkelt, men för hennes del behövde jag göra detta. Jag behövde visa henne den negativa sidan. Nu hade jag gjort det, och hon hade blivit rädd, hon skulle backa ur och jag tänkte inte stoppa henne. Jag älskade henne tillräckligt för att ge henne valet, valet att fortsätta ett vanligt liv. Hon vred sig ur mitt grepp och stirrade på mig en stund. Hennes rädsla övergick till undran. Hon fortsatte söka mitt ansikte. Sedan satte hon sina läppar mot mina och kysste mig, trots mina huggtänder. Okej, jag erkänner, detta var inte vad jag hade väntat mig. Jag hade vetat att hon hade älskat mig, men inte såhär mycket. Hon hade valt. Nu kunde jag inte göra annat än att hjälpa henne uppfylla sitt val. Hon mumlade något mellan sina läppar, ”Jag vill vara med dig för evigt”. Jag drog henne ifrån mig.
”Är du säker på detta? För evigt är inte bara en vecka, det är verkligen för evigt. Om du gör detta val så kommer du inte att kunna ångra dig. Jag vill verkligen inte se dig kasta bort ditt liv. Det är helt och hållet ditt val men jag skulle starkt rekommendera att…” Hon satte ett finger mot mina läppar och hyschade mig. Hennes leende var tillbaka nu.
”Jonas, slappna av. Jag vet vad jag vill och jag vet vad jag känner. Inget kan få mig att ändra mitt beslut. Jag älskar dig och vill tillbringa så många livstider som möjligt med dig. Jag vill att du förvandlar mig.” Hon hade alltså bestämt sig. Nu var det min tur att trycka henne mot mig och kyssa henne. Det var dags. Jag strök undan hennes hår och satte mina läppar mot hennes nacke. Jag frågade henne en sista gång om detta verkligen var vad hon ville och hon försäkrade mig att det var det. Jag blottade mina tänder och startade förvandlingen.   

/Julia

Hejhej!
Jag är, som bloggens namn avslöjar, en liten tjej. Mitt namn är Julia, jag är femton år och jag gillar att skriva. På denna blogg tänkte jag publicera mina texter som oftast är noveller. Läs gärna och lämna kommentarer :) Jag läser gärna era bloggar och texter också :)

Mitt mål med denna blogg är väl att folk ska läsa mina texter och om jag har riktigt tur så kanske någon tidning eller liknande vill publicera dem, men det är bara drömmar. Så bra är jag ju inte :)

Jag läser igenom mina texter och rättar efter jag skrivit dem, dock är jag kanske inte så bra på detta så stavfel lär förekomma, rätta gärna dessa ^^ Såväl positiv som negativ kritik är bra så kritisera på ^^

Troligtvis lär detta aldrig hända men om jag får tillräckligt många besökare så kanske det kan bli lite skrivartävlingar här också ;)

Det var allt jag hade att skriva nu, hoppas ni läser ^^

Lägger till en sak: jag är inte så välbekant med blogg.se så detta lär knappast bli någon proffsblogg ;)